Objektivitet


Om man ska diskutera objektivitet är den första frågan naturligtvis ”Vad menar vi med objektivitet?”. Men detta är ju just det vi ska komma fram till, så vi måste närma oss ämnet från andra utgångspunkter. En första preliminär definition kan dock vara: Objektivitet är något som alla är överens om. Här finns tre begrepp som måste penetreras ytterligare:

  1. Något
  2. Alla
  3. Överens

Den första frågan handlar om vad som kan vara objektivt. Här måste man skilja på det som finns i verkligheten och vår uppfattning av det som finns. Om jag nu ser t.ex. en bil, så vet jag ju inte om bilen verkligen finns eller om jag ser i syne. Att det verkligen finns en bil kan man undersöka på många olika sätt: Man kan titta väldigt noga och länge på den, man gå runt och se den från olika håll, man kan känna på den, lukta på den och försöka flytta den. Alla dessa sinnesintryck bidrar till att vi tror at det finns en bil där med vissa egenskaper. Hume har nu visat att man kan visst inte vara säker på detta, men han säger också att vi väldigt gärna vill tro det, så låt oss anta att det är så: Det finns verkligen en bil där. Vår kunskap om denna bil uppkommer genom olika observationer, med eller utan hjälpmedel. Man kan idealt säga att varje observation bestämmer en och endast en egenskap hos bilen. 

Nu finns det alltså en bil. Vilka egenskaper har den? Ja, beror på i vilket sammanhang man betraktar den. Man kan prata om rymlighet, bekvämlighet, ljudnivå och då är det i ett sammanhang. Man kan prata om hästkrafter, acceleration och toppfart och då är det ett annat sammanhang. Här har vi ett ömsesidigt förhållande: Egenskaperna är beroende av sammanhang. Plötsligt blir det inte lika lätt: Hur vet vi att alla egenskaper i ett visst sammanhang är observerade och hur vet vi att alla sammanhang är behandlade? Det enkla svaret är att det vet vi inte och vi kommer inte att få veta det heller eftersom ”egenskapsrymden” och ”sammanhangsrymden” är oändliga. Men vi kan välja ut ett antal sammanhang och ett antal egenskaper och fundera över om dessa kan vara objektiva.

Men när vi gör så ska vi vara klara över att urvalet kan ske på olika sätt och att det krävs en överenskommelse. Alla är kanske inte överens om detta och man kan också tolka egenskaperna olika. Många filosofer, bl.a.Kant och Aristoteles har funderat över om det ändå inte finns ett antal egenskaper som kan anses vara objektiva. I sin bok om logiken, Organon, talar Aristoteles om ett antal kategorier som han kallar för Varandets kategorier. De är följande:

  1. substans, 
  2. kvantitet, 
  3. kvalitet, 
  4. relation, 
  5. ställe/plats, 
  6. tid, 
  7. ställning, 
  8. det att ha, 
  9. handling 
  10. passivitet.

Kant hade också en kategorilära. Han indelade världen i följande förståndsformer:

  1. enhet, 
  2. mångfald, 
  3. totalitet, 
  4. realitet, 
  5. negation, 
  6. begränsning, 
  7. ting, 
  8. orsak, 
  9. gemenskap, 
  10. möjlighet, 
  11. tillvaro 
  12. nödvändighet

Vi ser att dessa kategorier delvis överlappar varandra, men de utgår också från olika perspektiv. Aristoteles har ett rent ontologiskt perspektiv, han beskriver generella egenskaper hos tinget, egenskaper han menar måste finnas där och som alla är överens om. Kant utgår från vad vi kan veta om tinget, alltså ett epistemologiskt perspektiv. Personligen tycker jag att Aristoteles kategorier är mer lättbegripliga än Kants, som jag finner lite röriga faktiskt, han blandar hop äpplen och skördetröskor. Men läser man originaltexten kanske det hänger ihop.

Denna utflykt visar på svårigheten att hitta en allmängiltig och därmed objektiv uppsättning egenskaper som beskriver ett givet fenomen. Observera ordet ”fenomen”. Det indikerar att det inte bara är föremål som beskrivs utan även abstrakta begrepp såsom logik, matematik, ekumenik etc och omdömen såsom vacker, ful, omdömeslös, välfunnet etc och även värdeomdömen god, elak, girig, fantasilöss etc. Detta komplicerar saken ytterligare. Låt mig då komma tillbaka till min definition av sant, korrekt och rätt:

  • Sant: Logisk sanning, motsats falskt
  • Korrekt: Något som stämmer överens med verkligheten, motsats inkorrekt
  • Rätt: Något som är moraliskt  etiskt rätt, motsats fel

Vi kan konstatera att den logiska sanningen är objektiv. Under förutsättning att man accepterar de grundläggande logiska lagarna, satslogiken, så är ett logiskt påstående antingen sant eller falskt och alla är alltid överens. På samma sätt kan vi konstatera att ”rätt” inte är objektivt eftersom man kan utgå från förfärligt många olika etiken (konsekvensetik, utilitarism, pliktetik, feminism för att bara nämna några) och vad som är rätt i en etik kan vara fruktansvärt fel i en annan. Ta bara rondellhundarna och Westergaards Muhammed-teckningar som exempel. I detta fall kan man kanske spekulera över om det finns etiska regler som alla kan ställa upp på. Dessa är i så fall objektiva. Men några sådana har jag inte hittat.

Återstår då korrekt. Är verkligheten objektiv? Jag vill börja med att återge början på min doktorsavhandling, som även var den grundläggande orsaken till att jag började forska. 

Antag, att en forskare ska förklara för en av Nya Guineas mörkhyade urinnevånare vad ett "bord" är för något. Kanske går dialogen ungefär så här:

– Ett bord är en fyrkantig skiva med fyra ben på.

Vår mörkhyade gentleman, som är mycket klipsk, pekar på en stol och säger:

– Jag förstår. Det där är ett bord.

–  Nej, det är inget bord, det är en stol. Bord har inget ryggstöd.

Nu pekar urinnevånaren på en byrå och säger:

–  Jaha, men det där är ett bord för det har skiva, fyra ben och inget ryggstöd.

–  Nej, det är en byrå. Bord har inga lådor under sig.

–  Jag förstår. Ett bord är en fyrkantig skiva med fyra ben, utan ryggstöd och utan lådor under. Då kan det där inte vara  något bord!

Säger Nya Guineanen och pekar på forskarens runda, trebenta matsalsbord. 

–  Jo, det är ett bord. Skivan behöver inte vara fyrkantig och antalet ben behöver inte vara precis fyra.

–  Hur många ben måste det minst vara?

–  Ja, det måste vara minst tre ben, för annars kan bordet inte stå. Men det finns  ingen övre gräns. Det beror faktiskt på hur stort bordet är. I praktiken tror jag inte att det finns bord med mer än tio ben.

Vår vän från södra halvklotet pekar då på forskarens trädgårdsbord, som är en rund kvarnsten, stående på ett tjockt cementrör i mitten.

–  Det där är alltså inget bord, för det har bara ett ben.

–  Jo, det är ett bord! Jag hade fel när jag sa att tre ben var minsta antalet ben. Men mindre än ett ben kan man inte ha!

Vår öinnevånare får nu syn på sonens bord, som är ett väggfast fällbord.

–  Det där kan uppenbarligen inte vara något bord, för det har inget ben alls.

–  Faktiskt är det också ett bord. Tydligen behöver ett bord inte ha några ben. En skiva är tillräcklig.

Forskaren drar i detta ögonblick fram skärbrädan, som sitter ovanför kökslådorna för att skära sockerkaka till kaffet. Forskarens långväga gäst ser detta och undrar:

–  Är det där också ett bord?

Nu börjar Forskaren sväva på målet och tar hastigt sin främmande vän under armen för att visa honom sängkammaren. Forskaren vet att där finns det i varje fall inga konstiga bord, som hänger på väggen eller inte har några ben. Men han hade glömt sitt eget skrivbord, som han ärvt av sin far och som var en bastant möbel med tjock skiva och lådhurts på ena sidan och skåphurts på den andra. Den mörkhyade urinnevånaren tittar på skrivbordet och småler:

–  Det där är säkert inte ett bord, för det har lådor under sig!

–  Hm, det där är ett bord. Det kallas skrivbord och används när man sitter och arbetar. Det skiljer sig från en byrå genom ett ledigt utrymme i mitten.

–  Om jag då fattat saken rätt är ett bord en skiva, utan ryggstöd och med ett fritt utrymme under.

–  Precis, jag kan inte uttrycka det bättre själv!

Forskaren drar en lättnadens suck och skyndar sig att lotsa ut sin vän från sängkammaren innan denne får syn på sängarna, som faktiskt har ett ledigt utrymme under sig. Man går in i biblioteket och där får vilden syn på Carl Malmstens runda bord med två små skivor.

–  Det där är inget bord, för det har två skivor. Och om det är ett bord, måste alla dessa här andra föremålen också vara bord!

Säger han och pekar på alla bokhyllorna. Forskaren, som hittills visat prov på stort och änglalikt tålamod, tappar nu allt detta och hans yttrande är definitivt inte lämpligt att återge i en akademisk avhandling!

Slut på citat! Exemplet visar att även om vi alla kan skilja på bord, stolar, bokhyllor, fönsterkarmar, skärbrädor etc så kan vi inte definierar ett bord så att definitionen omfattar alla bord och utesluter alla icke-bord. Exemplet visar också – och det är det viktiga här – att definitionen, igenkännandet av ett föremål sker i en social interaktion. 

Låt oss ta ett annat exempel. Det sägs att samerna inte har något ord för ”snö”. Istället har de en massa ord för olika sorters snö. De behöver detta för att kunna överleva under de snöiga förhållanden då deras språk utvecklades. Det innebär att om en same och jag står och ser ut över ett snöfält, så ser vi det helt olika, därför att vi har olika begrepp för att beskriva det vi ser. Slutsatsen av detta blir då: 

Verkligheten formas av vårt språk

Och vårt språk formas av verkligheten

Detta påstående har varit grundmurat i min föreställning under stort sett hela min tid som forskare. Det innebär att verkligheten är subjektiv och att det inte finns någon objektiv verklighet. Men så träffade jag en australiensare på en konferens för ett antal år sedan. Han menade att välden var objektiv och att han kunde bevisa det. Han inbjöd oss att besöka hans kontor, som låg på tredje våningen, kliva upp i fönsterkarmen och ta ett steg ut. Nu missade han förstås att begreppen ”kontor”, ”fönsterkarm”, ”ett steg ut” är subjektiva konstruktioner utvecklade i en social samvaro. Han missade också den etiska dimensionen, att han aldrig skulle tillåta mig ta det där klivet. Men bortsett från det, det är vad som händer när jag tagit detta kliv som bekymrar mig.

För jag kommer otvivelaktigt att falla. Detta är så objektivt man kan komma! Här råder det ingen som helst tvekan, ingen som helst alternativ tolkning: Jag kommer att falla! Så varför är detta objektivt, men bordet är det inte? Jag tror att man först måste skilja på föremål och händelse. Ett föremål har en benämning till vilken det är knutet en hel massa associationer. Även om föremålet som rumslig utsträckning finns där, så är det först genom att benämna det och identifiera ett antal egenskaper som vi igenkänner det. Föremålet i sig, Das Ding an Sich, kan vi aldrig få någon kunskap om. Därför menar jag att det är meningslöst att prata om objektivitet i förhållande till föremål eller fenomen som betecknas med ett substantiv.

Händelser är däremot av en annan beskaffenhet. De sker definitionsmässigt utanför oss och är därmed i viss mening objektiva. Vad de betyder är däremot helt subjektivt, men man kan komma överens om vissa aspekter av händelsen. Mitt fallande orsakas av tyngdlagen eller modernt uttryckt: Krökning i rum-tiden. Aristoteles hade en anan förklaring, han menade att jag föll därför att min naturliga plats var där nere. Alls ingen trevlig utsikt om man så får säga! Man skulle kunna uttrycka det såhär: Händelser som styrs av naturlagarna är objektiva. Då kommer vi förstås in på vad som menas med naturlag. Som jag sa innan: Orsaken till att föremål faller till marken har under tidernas lopp beskrivits olika och det är alls inte säkert att vår beskrivning är den slutgiltiga. Inom kvantfysiken finns en intressant hypotes, som kallas för Bell’s boostraphypotes. Den innebär att när universum ska beskrivas så utgår man från vissa ekvationer. Just nu finns en uppsättning sådana inom kvantfysiken. Bell menar att dessa ekvationer kan se annorlunda ut, det behöver nödvändigtvis inte vara de vi har just nu. I princip skulle månen och en grön ost kunna vara samma företeelse om man valde rätt uppsättning ekvationer. Det skulle förmodligen bli otroligt komplicerat, men i princip vara möjligt. Så inte ens i materiens allra innersta högborg kan vi göra oss fri från subjektiviteten.

Men förloppet, händelsen skulle förmodligen vara densamma. Även om månen vore en grön ost skulle jag falla från det där fönstret, som förmodligen inte skulle kallas fönster eller ens ha den funktionen. 

Vi har nu diskuterat vad, nu ska vi ta upp vad som menas med alla. Tar man ordet bokstavligt så innebär det att precis alla människor i hela världen ska beskriva/uppleva fenomenet på samma sätt. Vi har tidigare sett att det där med att beskriva är socialt betingat och därmed subjektivt. Men att falla från fönstret gör ju alla så detta måste på något vis vara mer objektivt. För en vanlig människa är detta något otrevligt, det är inget man vill göra. Men för en som vill begå självmord är det något positivt, det är en möjlighet att nå sitt mål. Så upplevelsen kan vara olika. Men om man då tänker att det inte är jag hoppar utan att jag helt enkelt kastar ut en sten. Är inte dess fall mot marken objektivt i den betydelsen att varenda människa på hela jorden håller med om att den faller? Och sker inte detta under alla förutsättningar och vid alla tidpunkter? Jo, så är det och därmed har vi konstaterat att i fråga om gällande naturlagar gäller objektiviteten. 

Om vi pratar om fenomen som rör ting och sådana som är utanför oss kan man anse att det finns en absolut objektivitet. Men låt oss gå tillbaka till det där med bilen. Vi ville ha en miljövänlig, men ändå bekväm bil. I huvudsak kör vi mellan Tärby och Borås, men ibland åker vi till Halmstad, Skåne eller Trollhättan. Och ibland på kontinenten. En laddhybrid, en Passat GTE blev då vårt val och det tycker vi är ett bra val. Man kan räkna å total miljöbelastning och jämföra med övriga bilar och låt oss anta att det fortfarande är ett bra val. Är det då objektivt bra? Om man inte tror på att atmosfärens höga koldioxidhalter beror på mänsklig verksamhet, är det fortfarande ett objektivt bra val? Inte säkert. Men om alla i den aktuella församlingen tror på den globala uppvärmningen och köper argumenten, då är det väl ett objektivt bra val i den församlingen? Då kommer vi inte på det som kallas intersubjektivitet.

Detta innebär att en grupp människor, den kan vara stor, den kan vara liten, kommer överens om att detta och detta är fallet. Vi kan komma överens om att ett bord är en plan skiva och har fyra ben. Alla andra ”bord” kan i då kalla för ”mungoner”. Eller ”inblaskor”. I varje blir då vår värld gemensam och inom den ram vi kommit överens om kan man hävda att verkligheten är objektiv. Man säger att gruppens verklighet är intersubjektiv. I stora delar av välden har man kommit överens om att det finns något som heter ”bord” (eller table, tisch, tableu, etc) och man kan identifiera vad som bord och vad som inte är det. 

Per Flensburg


© Per och Helen Flensburg 2012